Tam sossekrati

Har just genomlidit(?) ett avslaget kommunfullmäktige. Efter en grinig höst med bittra och kuschade sossar har vi gått över i ett stadium där sossarna långsamt vänder sig bort från bitterheten och börjar samla sig för att driva oppositionspolitik. Man säger sig vilja göra det - och jag tror dem - men fortfarande tycks de vara alltför tilltufsade för att framföra väl underbyggda argument med tyngd och glöd.

Sossekratin i Finspång är för stunden lika avslagen som en öppnad, varm och skakad Coca Cola. I en bucklig burk.

För första gången stod man och skulle presentera en alternativ budget utan att ha automatisk tillgång till hela den kommunala infrastrukturen från kommunalrådsrummet. Och då blir det ju tamt. Väldigt tamt!

Men sossarna kommer säkert igen. Nu ska de igenom en upprättelsefas med ny kompassriktning uttagen. Den kommer att pågå några månader. Sedan kommer det en konsolideringsfas när de unga fräscha och de gamla ärrade hittat sina nya positioner och kan bli överens om hur slipstenen ska dras. När det sedan närmar sig valmanifest och uppmarsch inför september 2010 tror jag att vi och alliansen ska se till att vi är tränade och att vi levererat vad vi föresatt oss leverera. Det är tuffa tider och Finspångsborna kommer inte självklart att visa oss någon pardon om vi inte levererar oavsett om orsaken är tuffa ekonomiska villkor.

Men vi har alla möjligheter att skapa bra politik i Finspång med en bra samhällsutveckling om vi fokuserar på konstruktiv resultatorienterad politik. Gnällfasen måste vara över. Jag är övertygad om att de nya sossarna vill det också.

Lite emotionell

Har just skrivit till vårt kontor i Colombo, Sri Lanka. Anvisningar för att slutrapportera vårt slumprojekt i huvudstaden och vårt projekt på teplantagerna. De inleddes för ca 20 år sedan. För 30 år sedan höll jag själv på med pionjärarbete i bekämpningen av fattigdom och orättvisor i lågkastbyar på Jaffnahalvön i norra Sri Lanka.

Följer samtidigt nyhetsrapporteringen om hur tamilgerillans sista fästen faller i nordost, runt kuststaden Mullaitivu. Där sitter 250 000 civila inklämda i en "safety zone" till ytan fjärdedelen så stor som min egen kommun, Finspång. Där vid vägen mellan Paranthan och Mullaitivu, vid 13th milepost ligger Visvamadu. Julen 1977 levererade jag humanitär hjälp dit till 225 tamilska familjer som flytt förföljelserna i södra delen av landet. Upptrappningen av det som 1983 blev till ett 25-årigt inbördeskrig med mer än 70 000 döda.

Jag kan om jag blundar se buskdjungeln vid Visvamadu. Jag ser risfälten som säkert inte odlats upp i år p g a striderna. Jag kan fortfarande känna värmen, höra insekterna. Jag kan se glädjen när vi under några veckor levererade livsmedel dit till flyktinlägret. Men jag kan inte känna dödsångesten idag tisdagen 27 januari hos flera hundratusen instängda på detta lilla område.

Jag söker ett tillfredsställelsens lugn genom att läsa ur fjolårets utvärdering av Mataleprojektet, där svårt diskriminerade plantagetamiler genom vårt samarbete getts möjlighet till en väg ut ur fattigdom, utnyttjande och förtryck. Där inte minst kvinnorna kunnat dra nytta av vårt arbete:
My husband helps me a lot in attending household chores including looking after the children. He reduced drinking drastically. He stopped hitting me. We discuss matters related to family affairs and make decisions acceptable to both. We lead a happy life.(En kvinna på en teplantage i Mataleprojektet berättar.)

Känslorna denna förmiddag präglas ändå av en hel del, ja rent av mycket hopp efter våra insatser i mer än 30 år. Men med information igår om artillerield in i "safety zone" blandas hoppet med mycket förtvivlan. Gaza väller ut ur TV-rutan. Strax nordost om Visvamadu finns inga TV-kameror.

Visst kan Finspång bli tryggare

Varannan dag anmäls det ett våldsbrott i Finspångs kommun. Mörkertalet gör att det sannolikt begås mer än ett våldsbrott om dagen eftersom mycket av våldet i nära relationer inte anmäls eller pågår lång tid innan det anmäls.

Finspång är inte särskilt hårt drabbat men det är ändå oacceptabelt att människor inte ska kunna känna sig trygga i vår relativt lilla kommun. Här finns att bita i. Det gäller män och mäns machoattityder. Det gäller familjemedlemmars och släktingars förringande av brott. Alkoholen spelar roll. Segregeringen av vuxna och unga. Det gäller överhuvudtaget våldet och våldets förhärligande. Det gäller träning i konflikthantering.

Vi ska kunna skapa ett tryggare Finspång men det är inget som varken polisen eller kommunen grejar. Det är först när du och jag, vi vanliga svenssöner engagerar oss och reagerar och markerar i vardagen som våldets utrymme kan krympas.

Heja Baracken!

Mr B H Obama har bestämt sig för att upphäva den fyrtiotredje presidentens beslut om att dra in alla anslag till organisationer som inom ramen för UNFPAs målsättning verkar för att tillåta eller genomföra aborter, men också utdelning av preventivmedel. Den kristna högerns makt lämnar Vita Huset med George W Bush.

"We are reminded that this decision not only protects women's health and reproductive freedom, but stands for a broader principle: that government should not intrude on our most private family matters," said President Barack Obama. "I remain committed to protecting a woman's right to choose."

Och så har han bestämt att stänga Guantanamo med ett inledande moratorium i 120 dagar på rättsprocesser. Ja, om man nu kan kalla det rättsprocesser. För det är Lex Bush Americana som gällt.

Fortsätt så där Obama!

Kamrater! Bojkott av alkohol?

(Bilden visar Rogers Kasirye från Uganda Youth Development Link som lämnar över konferensens rekommendationer till Peter Kiguta på East African Community.)

Åter i bloggosfären efter juluppehåll och utlandsvistelse.

Min Afrikaresa blev en framgång. Hur stor återstår att se. Vi har lyckats stoppa alkoholindustrin i ett land, Botswana. I Kenya har vi stärkt ett redan gott motståndsarbete lett av NACADA. I Uganda, där industrin i ett första skede trängt långt fram, tror jag vi bl a med konferensen i Arusha som medel börjat bryta ner industrins infiltration av lagstiftningen. Tanzania, Rwanda och Burundi, där har motståndskrafter stärkts som förhoppningsvis drar igång policyprocesser byggda på folkhälsa och inte på vinstmaximering.

Jag kom på när jag pratade med en kompis häromdagen att det jobb jag gör är ju inte bara EMOT alkoholindustrin och FÖR folkhälsa. Som vänsterpartist känns det ju väldigt bra att stå upp mot alkoholkapitalet. Det är ett kapital som mindre än många andra bryr sig om folks hälsa. 2,3 miljoner människor dör årligen på grund av alkoholen.

En gång i tiden slutade jag dricka Coca Cola för att ledningen för Cocafabriken i Guatemala lät mörda ett antal fackföreningsledare, när arbetarna försökte organisera sig. Det var mitt sätt att visa solidaritet. Mer signalfunktiän än reell påverkan förstås. Vi har de senaste decennierna bojkottat apelsiner från Spanien, sydafrikanska produkter under kampen mot apartheid, efter senaste kriget i Gaza har israeliska produkter bojkottats och t o m märkts om med annat ursprungsland av ICA och Lidl.

När får jag se mina partikamrater (och andra solidariska människor) i en bojkott av alkoholprodukter, till stöd för alla alkoholens offer och mot en industri som totalt hänsynslöst och med alla medel försöker manipulera lagstiftningnsprocesser i utvecklingsländer?

Stort intresse för afrikansk alkoholkonferens

13-15 januari samlas internationella och regionala experter på alkohol och alkoholpolitik i Arusha i Tanzania. Regeringstjänstemän, 13 parlamentsledamöter samt representanter för enskilda organisationer möter experterna. En process startas som ska leda fram till en folkhälsoinriktad alkoholpolitik i vardera av länderna i regionen, Kenya, Tanzania, Uganda, Burundi och Rwanda. Intresset är mycket stort, långt större än det 70-tal deltagare konferensen rymmer.

Alkohol är ett stort samhällsproblem i Östafrika. Inte bara på hälsoområdet. Det gäller trafikolyckor, fattigdom, våld m m. Att klara FNs millenniemål försvåras av en stigande alkoholkonsumtion som knappt regleras alls. Sambandet alkohol-hiv/aids talar många om. Många känner en oro för ökande problem när alkoholindustrin försöker luckra upp lagstiftningen och bygger upp alkoholproduktion. Denna matchas av en glorifierande, aggressiv och fantasifull marknadsföring som inte minst lockar unga människor.

Vid presskonferensen en vecka innan konferensen deltog ett 40-tal journalister vilket visar på det stora intresset. Tidningarna har varje dag artiklar om alkohol. Att konferensen ges stor vikt bekräftas av att Tanzanias hälsominister närvarar första dagen.

Widar Andersson har ett favorituttryck i sina ledare i Folkbladet: "Jag var där". Jag kan säga att JAG ÄR HÄR och deltar i slutförberedelserna för det som kan bli ett historiskt arrangemang. Ett tillfälle när folkhälsan i Afrika, efter att ha varit på reträtt sedan kolonial tid, tar grepp på den internationella alkoholindustrin.

Det känns stort. För drygt ett år sedan utvecklade jag ett koncept för konferensen och sökte stöd hos ledningen och fick loss en halvmiljon. Vände mig senare till Svenska Institutet för mer pengar, fick inte vad jag begärde men 100 000 kr. Och nu är vi där. Om några få dagar drar vi igång. Spännande vill jag lova!

Barnen i Rwanda fattar hur hiv och alkohol hör ihop

En god vän till mig som också är journalist och gjorde reportage i Rwanda nyligen skriver så här till mig efter det påverkansarbete jag jobbat med kring hiv/adis senaste åren:

Måste bara reflektera över att barnen på en primary school i Rwanda fattar mer än regeringen. Jag var ju där nyligen och hälsade på en workshop som Clowner Utan Gränser gjorde (samarbete med III/NSF och Världens Barn-projekt). När barnen gjorde pjäser på tema hiv, hade ALLA grupper med scenariot fulla vuxna som smittade barn med hiv, unga tjejer som lurades ha sex efter att supits fulla osv osv. För 8-åringarna är det alldeles självklart att när det handlar om hur hiv sprids, så är alkohol den allra viktigaste orsaken. Gunilla Carlsson kanske skulle behöva träffa de kidsen?

Det är inte enda gången som barns ögon ser klarare än vuxnas. Minns Kejsarens nya kläder!