När jag gick i högstadiet och gymnasiet på 60-talet så hade vi en sjugradig betygsskala från A - C, med två steg som visade att man inte nådde upp. Och se, vad är det regeringens proposition innehåller, jo, en sjugradig betygsskala med två steg som beskriver att man inte når upp.
Egentligen är jag positiv till ett flergraderat system än dagens fyrgradiga där betyget G spänner över väldigt mycket, där skillnaden i kunskap/kunskapsutveckling för ett svagt resp ett starkt G är orimligt stor.
Det finns flera utmaningar i ett nytt system. På min tid var det aldrig snack om kriterier utan läraren upplevdes som allsmäktig. Nu behövs kriterier för läraren för att kunna göra rätt bedömning, men läraren ska också innan en kurs inleds tydliggöra kriterierna för eleven så att denne vet vad som krävs, mer än att jobba hårt.
Vi vill att en 14-åring ska ta mest möjligt ansvar för sin egen utbildning. Då måste man dels ha tillgång till information om och få hjälp att förstå vad en viss betygsnivå kräver. Dels ska man ha möjligheter till inflytande över undervisningen också och då inte bara resp ämne utan hela undervisningsituationen.
Det positiva i reformeringen av skolan är att eleven (och föräldrarna) får bättre återkoppling till sin utveckling. Kan det kompletteras med en hög kompetens över hela linjen bland pedagogerna som också har ett "klass 9A-engagemang" samt en trygg och stimulerande lärandemiljö kan skolan ta några steg uppåt. Kanske man sedan också pratar mer om det skolan åstadkommer istället för den starka fokusering i debatten på det skolan INTE förmår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar