Det här är varken lokal politik eller globala utvecklingsfrågor. Men jag måste få skriva ändå. Tänk att en inbiten ateist kan bli så förtjust över en konfirmation. I Risinge församling (Finspång) har man ett team lett av prästen Margareta Ridderborger som hela tiden förnyar sig. Nyskapande och i tiden är dessa guds tjänstemän. Oavsett kyrkoårets högtid så överraskar de ständigt.
Att med konfirmanderna istället för en traditionell och ofta tråkig, och för konfirmanderna nervös utfrågning, utför ungdomarna ett spel i hela kyrkan. I predikstolen står Viktor och är gud, min dotter är biskop Martin Lönnebo, fem andra spelar en familj där ingen tycks intresserad av dotterns/systerns tveksamhet inför om hon ska eller inte ska konfirmera sig. Pappan likgiltig, modern alkoholiserad och en bror som inte bryr sig. Och en farmor som tycker att hon ska göra det för att det har man alltid gjort.
För att riktigt skapa spänning i historien blir dessutom dottern ihop med en tjejkompis. Och övriga tjugotalet ungdomar har uppgifter - en är ekorre som skuttar runt i en halvtimme - och repliker.
Allt detta kombinerat med utmärkta sångprestationer gjorde min dotters konfirmation till något verkligt minnesvärt. Också för mig - en inbiten ateist. Sedan är ju sommarpsalmerna väldigt sjunglockande och minner om egna barn- och ungdomsupplevelser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar