Våldtäkt och emaljerad julklapp

Katrine Kielos ogillar begreppet jämställdhet, att jämställdhet skulle vara ett yttersta mål. Visst har hon rätt. Att både män och kvinnor är rädda, lika rädda, då är det väl bra, det är ju jämställt. Det är där hon har en poäng. Om att vara jämställd för kvinnan innebör att hamna i det som hos mannen är destruktiva mösnter, då är väl inte jämställdhet något eftersträvansvärt.

En annan problematik hon tar upp i intervjun i DN 10 maj är att kvinnan fortsatt åläggs skuld om hon är alltför utmanande eller inte håller män på avstånd. Det intressanta är, tycker jag, att det finns sammanhang där kvinnor är mer skuldpåläggande på kvinnor som råkar ut för övergrepp än vad män är.

I Våldtäkt och romantik skriver K K: Kvinnans kropp är mer än något annat märkt av rädsla. Hon är rädd för kroppslig lust och hon är rädd för kroppslig skada.

Jag berättade för min dotter när vi käkat lunch ute idag att jag när jag var 12 år gammal gjorde ett första naivt försök att bryta könsmönster. I julklapp köpte jag en emaljerad bunke till pappa och en skruvmejsel till mamma. Det var alltför radikalt. Innan julafton var över hade mamma och pappa bytt julklappar med varandra.

Ännu idag har vi, som det tycks, generationer kvar till jämställdhet - eller som Katrine Kielos hellre ser det - befrielse för båda könen. Och fortsatt kommer vi att få uppleva primitiva, förcivilisatoriska biologiska beteenden där mannen gör med kvinnan det som behagar honom och tycker att det är okej.