Partierna håller på att bli alltmer lika. Inte bara i titulaturen som "Det nya arbetarpartiet" utan i den praktiska politiska utövningen också. Arbetsrätten och det sociala skyddsnätet har urholkats en del med socialdemokraternas goda minne. Samtidigt värnar moderaterna kollektivavtalen och systemet med två avtalsslutande parter på arbetsmarknaden, även om man från M far illa med a-kassan. Lokalt är vi i (v) inte främmande för privata initiativ på flera områden, vilket borde vara väldigt ovänsterpartistiskt.
Det finns en risk att pragmatismen går för långt. Att nivelleringen slätar ut profilen på partierna så mycket att klivet från ett parti till ett annat inte längre blir så stort. Det riskerar i sin tur att kunna leda till stora svängningar vid valen.
Jag tror jag saknar lite ideologiska strider. Det skulle vara uppfriskande såväl för lokalpolitiken som för dynamiken i det kommunala arbetet. Kanske kan vi uppamma lite sånt inför den allmänpolitiska debatt om jämställdhet som aviserats för septemberfullmäktige. Vi får för sjutton inte bli överens där! Jag menar det är ju bara sex år sedan jag kallade Lilian B i moderaterna för "könsförrädare" när vi debatterade jämställdhet och kvinnolöner inför valet 2002.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, det finns en stor fara i att partier börjar röra sig emot varandra och mer emot mitten. Nämligen att det klassröstande som tidigare varit så utmärkande för Sverige slätas ut då alla partier slåss för väletablerad medelklass - med resultatet att en arbetarklass som känner sig övergiven kan börja rösta mer på högerpartier och populistpartier.
Det finns intressekonflikter i samhället och det leder ingenstanns att förneka detta genom att leka konsensus i kommunfullmäktige.
Kan bara instämma i din kommentar att en marginaliserad arbetarklass mycket väl kan glida in i högerpopulism. Jag har uttryckt det ett antal gånger, senast i en artikel i Folkbladet om Sverigedemokraterna, att de är människor som exkluderas som inkluderas av (sd) och andra missnöjesgrupper. Jag kallar inte (sd) för ett parti eftersom jag anser att de inte har ett partis stabilitet ideologiskt utan är en missnöjesreaktion mer än ett parti.
Konsensus i fullmäktige är bra i många frågor men man får inte frestas att som du skriver 'släta över' de motsättningar som finns.
Den feministiska analysen inte minst måste hållas levande i det vardagliga politiska arbetet.
Skicka en kommentar