En viss stolthet känner jag som skolpolitiker i Finspång eftersom våra skolor inte glömmer nazitiden utan håller historien levande. 20 elever åker till Auschwitz för att se och för att känna in dödsångesten som hänger kvar i luften mer än 60 år senare. Det är så Anna Hellerstedt beskriver det. Jag kan vittna om att det är sant.
1994 besökte jag Sachsenhausen utanför Berlin och vandrade bland ruinerna efter gaskamrar och ugnar. Jag är kanske en känslig person men Annas ord beskriver precis den känsla jag fick. Det var som att dödsångesten ropade ur marken för varje steg jag tog. Ruinerna efter krematorierna, den kakelkalla, halvt underjordiska patologikällaren med samling av hår m m gjorde oss stumma. Allt andades död.
Förhoppningsvis klarar de 20 eleverna av att till andra förmedla något av känslorna som väller fram när de står mitt i det mest ökända av dödslägren, Auschwitz, uttrycket för ett systematiserat och fullt utvecklat förakt och förnekelse av livet.
Kanske gör eleverna något för allmänheten också och inte bara för sin kamrater på resp skola. Kanske funderar bomberjackgänget en gång till när de hör elevernas berättelser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar