Har en bekant. Ensamstående mamma med två barn. Östeuropeiska. Tagit sig ur en våldsrelation. Har pluggat omvårdnadslinjen på gymnasiet. Har haft ett antal vikariat av olika slag inom omsorg. Uppskattad, goda omdömen från arbetsplatserna. Ambitiös, ansvars- och medkännande. Har inte haft något jobb sedan två månader och hamnat i en ekonomisk situation då pengarna är slut. A-kassan, det lilla hon har, har långa utbetalningstider.
Vad händer när hon begär ekonomiskt bistånd? Jo, hon får ett brev som uppmanar henne att sälja egendom, bl a sin bil, en Mazda 323 fr 1991 som gått 20 000 mil. Jag uppskattar värdet till 3000 kr. En i praktiken värdelös bil som gör att hon kan ta sig till tillfälliga eller fast jobb var som helst i kommunen. Hon äger för övrigt inget av sådant värde att det löser hennes situation.
Varför kränker samhället en person som inte vill annat än att jobba och göra rätt för sig? Varför lyckas inte samhället bättre ta tillvara duktig arbetskraft särskilt som omvårdnadspersonal ser ut att bli ett bristyrke inom några år. (Kommunen är inte Finspång.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar